tioende.blogg.se

 

Hejsan allihop!

Ikväll tänkte jag fördjupa mig lite i vad det innebär att göra sig själv till ett offer.
När jag först insåg att jag gjorde mig själv till ett offer var när jag i behandling kände att ingen kämpade lika mycket som jag, ingen försökte och visade engagemang som jag, ingen ville det jag ville. Plötsligt slog det mig, i min självömkan gjorde jag mig själv till ett offer för andras handlingar. 

 

Att känna att människor jävlas med oss, vill oss illa och försöker skada oss är inget ovanligt. Att andra pratar bakom ens rygg, kanske hör man dem som jag till och med genom väggarna. Dels är det en enorm självcentrering men ponera att dem faktiskt pratar illa om en, varför ska jag bli ett offer i det? Varför tillåter jag mig själv må dåligt på grund av någon annans val och handling? Det är inte dem som skadar mig, det är min tolkning av det dem säger som skadar mig och den tolkningen står enbart jag själv för. 

 

Att göra mig till offer för andras handlingar är inpräntat i oss sen barnsben, "aldrig kan jag göra rätt", "alltid gör dem andra det bättre", "jag kan inte" osv osv. Det är otroligt vanligt. Men vad vi gör här är att skjuta ifrån oss ansvaret. Ansvaret för hur vi mår. För vi kommer inte kunna förändra det andra säger och gör, däremot kan vi förändra oss själva och hur vi reagerar. Det är alltid vårt ansvar hur vi mår, ingen annans. 

 

Direkt när vi skyller på andra, att det dem säger får mig att må dåligt lägger vi också ansvaret för vårt mående i händerna på en annan människa. Hur kan vi förvänta oss att må bra då? Människor kommer aldrig tycka exakt som jag eller göra som jag vill. Den enda som kan avgöra hur vi ska må är Gud, och Gud är kärleksfull och vill väl. Han vill alltid att vi ska må bra. Lägger vi över ansvaret i hans händer kommer resultatet alltid vara kärleksfullt. Glöm inte gårdagens inlägg, vi formar vår egen Gud. 

 

Så att göra oss till ett offer är brist i ansvar gentemot oss själva. Vi väljer hur vi mår genom att välja vår reaktion på människors handlingar. Precis som vi lärt oss att bli kränkta kan vi lära oss att inte ta det personligt, vad andra säger, vad än dem säger. För det yttersta ansvaret för hur vi vill leva våra liv har vi själva. Vi måste ta fullt ansvar i hur vi behandlar oss själva. Det ansvaret kan ingen annan människa ta åt oss, bara jag och Gud. 

 

Kärlek!