tioende.blogg.se

 

Idag har jag varit på jobbet och sedan en föreläsning. En föreläsning om nya upplagan av Craig Nakken´s Addictive personality, eller beroendepersonligheten som den på svenska heter. Föreläsningen hölls av översättaren av boken, Gunnar Bergström som är en exceptionell kunskapsbank inom kriminalitet och beroendeproblematik, han har bland annat varit med och utvecklat krim programmet och skrivit och utvecklat kriminalitet som livsstil.

 

Hur som helst handlade föreläsningen mycket såklart om beroende och även om det inte var helt nytt tyckte jag att infallsvinkeln med "intensitet istället för intimitet" var tilltalande. Han menar att vi ersätter intimitet, så som relationer med vår familj, flick- eller pojkvän, vänner osv med kicken från drogen. Att vi inte behöver andra människor längre. 

 

De har gjort en studie, en normal person som stängdes in i ett mörkt rum och skulle hålla sig där så länge hon kunde, hon fick avbryta projektet när som helst. Den som höll ut längst höll ut i 72 timmar. Sedan placerade dem en heroin missbrukare i samma rum och personen fick en balanserad dos heroin eller komma ut och möta fölk, varje gång valde heroinisten självklart heroinet, i 5 månader! Till slut fick projektet ge upp, pga domstulsbeslut att projektet inte längre fick fortsätta. När de knackade på dörren fick dem till svars, "var det inte jag som skulle säga till när projektet skulle avbrytas!?". 

 

Hur drogen avhumaniserar människan blir beviserligen sann i dessa typer av experiment. Jag har själv varit där och blir inte förvånad, dock är det lika skrämmande varje gång att få det så tydligt förklarat. Kontakten med mig själv var fullständigt robofierad. Jag fungerade som en maskin. Totalt avstängd och rå. Brydde mig inte om min son, min familj, vänner eller mig själv. Jag lurade, stal och bedrog alla i min väg. Jag var en fara för andra människor, jag slogs, rånade och hotade folk till höger och vänster. Allt för att få min vilja igenom. Denna totala självcentrering.

 

Efter föreläsningen träffade jag upp några vänner och vi spelade voleyboll och grillade korv, mycket trevligt. Dock märker jag en sak tydligt med mig själv. När det saker och ting inte är planerade, följer ett schema, blir jag oerhört stressad och grinig på min omgivning. Kontrollförlusten av att inte veta och kunna planera blir total och jag blir irriterad. Något jag verkligen måste jobba med, släppa på kontrollen och ha tillit till att saker löser sig. Vilket det också gjorde, vilket det alltid gör, det blev hur trevligt som helst. 

 

Angående kontroll är det en karaktärsdefekt jag jobbar hårt med. Den beror på kontrollförlusten jag hade när jag som barn blev övergreppad och min far var på fyllan och betedde sig illa. Den maktlösheten påverkade mig starkt och jag utvecklade strategier för att orka med mitt inre kaos, jag började försöka kontrollera ett yttre kaos. Och vad är bättre än att kuna kontrollera sitt mående, med droger, vare sig det är ett bra eller dåligt mående. Jag hade alla fall äntligen kontroll.

 

Lösningen för mig ligger i att dels lära mig att vara i kontrollförlust, möta den rädsla det medför. En annan lösning är att känslomässigt göra upp med min far och övergreppen från min bror. Vilket jag också gjort. Jag har konfronterat min bror, men innan jag orkade det har jag haft gestalt terapi, grupp terapi, haft fördjupad korttidsbehandling inom tidiga sexuella övergrepp, helt enkelt bearbetat massvis med negativa känslomässiga minnen. Förlikat mig med historien och förlåtit människor. Idag är jag och min bror väldigt goda vänner och smärtan när jag tänker tillbaka på min barndom är inte borta, men bättre. 

 

 

Jag kommer säkert gå in på mer specifika behandlingsmetoder med tiden också. Men för idag får vi nöja oss med detta. Tack för att ni läst. Jag är en person som vill hjälpa till att bryta tystnaden inom övergrepp och hjälpa människor att slippa bära den rädsla och skam som det innebär. Jag finns för er. All kärlek!