Jag är en invecklad beroende som utvecklat ett problem, jag.
Tacksamheten till gemenskapen är enorm...
Vilken resa jag varit på. En resa tillsammans med Gud. En resa tillsammans med människor vars kärlek väglett mig. Konventet var en succé. Jag fick gottgörelse gjort till mig av en gammal kran, jag gjorde gottgörelse till ett ex, jag fick tillbaka en vän som också är i programmet.
En vän som jag missbrukat med i princip hela mitt vuxna liv. Jag svek den vännen genom att flytta hem till hans flickvän. Jag har funderat på gottgörelse till honom under det året vi nu varit ifrån varandra, knepat och knåpat. När jag pratade med honom i telefon för första gången idag, kom han med lösningen till mig. All min oro och skam hjälpte han mig att bära. Tack vare programmet kunde vi diskutera och resonera logiskt.
Att man i ett aktivt beroende håller en hederskodex, har en moral, inte snor från sina vänner och alltid ställer upp, är en patetisk lögn som ingen jag mött hållt och inte heller jag. Om jag stjäl från min mor, försummar mitt barn, hatar allt som rör sig, hur kan någon då på allvar mena att vännen, han den jag knarkar med, är den enda jag är ärlig mot. Självklart är det inte så, eftersom jag hatar mig själv så enormt är jag inte kapabel att inte hata alla andra.
Logiken i programmet, psykologin och förhållningssättet är fullständigt fantastiskt.